När Osquar Stening väl satt sig ner, då sitter han där och är alldeles närvarande. Att det är här det händer, det har han lärt sig av sin fru Katarina.
– Min fru är en eftertänksam människa och det har betytt mycket för min inre utveckling. Jag är i grunden en så kallad doer, säger Osquar och serverar kaffe.
Nu sitter vi här vid kakfatet för att tala om det inre, det som ger en känsla av sammanhang. Vi börjar med fotboll och för Osquar är det lika med IFK Norrköping och Parken (Norrköpings idrottspark).
– Jag har en tro som hjälper mig och jag har en fru som jag kan prata med. Det betyder allt, säger Osquar.
Fotbollen är betydelsefull
– Vem som än sponsrar den där arenan och sätter sitt namn på den, så är den ändå bara Parken för oss här i stan. Jag har gått dit sedan 1959 och det kommer jag att fortsätta med så länge jag kan. Har du hört talas om en supporter som bytt lag?
Ett långt arbetsliv inom Svenska kyrkan har gjort fotbollen särskilt betydelsefull för Osquar. En dag ringde Mårten Jacobsson, evenemangsansvarig för IFK och bad honom komma till Parken som representant för Svenska kyrkan. Titta upp här, sa han och svepte med handen över ett hörn av läktaren. Skulle inte det här kunna bli en familjeläktare?
– Det skulle det absolut, men de pengarna finns inte. Helt omöjligt, sa jag. Efter några dagar ringde Mårten upp igen och hade fixat fram pengarna med hjälp av sponsorer.
Fortsätter med det meningsfulla
Sedan dess finns den, familjeläktaren med egen skylt. Svenska kyrkan bidrar framför allt med folk på plats vid varenda match. Här finns barn från både hemma och bortalaget. Här serverar kyrkan hamburgare. Här är det, enligt Osquar, god stämning vilket lag som man än håller på.
– För ett tag sedan pratade jag med en AIK-familj från Stockholm. De sa rakt ut att de inte skulle ha tagit med barnen på matchen om inte familjeläktaren hade funnits.
Läktaren skapar trygghet. På Svenska kyrkans banderoll finns orden ”i medgång och motgång”.
– Vi är inga medgångssupportrar. Vi kommer hur det än går. Kanske är det inte längre som i ramsan att hälften är från stan, men vi känner för vårt lag på djupet.
Att fortsätta med det meningsfulla är Osquars strategi när hälsan inte är vad han skulle önska. Han betonar samtidigt att det är viktigt att sätta de gränser som behövs. Psoriasis och senare även psoriasisartrit har han levt med under hela sitt vuxna liv och han har varit medlem i Psoriasisförbundet sedan 1980-talet.
– Som pensionär mår jag bättre än jag gjorde när jag jobbade heltid och bara körde på. Min psoriasis triggas när jag blir stressad. Idag kan jag tänka att det hade varit bra om jag hade haft mer förståelse för det.
Att stå kvar – och våga röra sig
Värken i lederna finns där i princip ständigt och händerna är särskilt påverkade. Som för många andra förvärras värken av kyla.
– Jag kan bli frustrerad av att kraften försvinner i fingrar och handleder. Ibland tar det en bra stund att få nyckeln i låset och vrida om.
Så det här med medgång och motgång kanske har sin relevans även här?
– Ja oj. När hälsan vacklar gäller det att någon står kvar. Det där med att stå kvar, det är ju svårt för den som vill hitta lösningar! Det handlar inte om att göra, utan tvärtom bara finnas där.
Osquar berättar att han övat på att stanna kvar när människor i hans närhet går igenom något svårt. Förr eller senare händer det ju oss alla. Övning har gett färdighet.
– Jag ska inte säga att jag sprang min väg förr, men jag backade. Idag vågar jag stanna i rummet och lyssna klart. Ofta leder det ju till ett ömsesidigt utbyte.
Allra svårast är kanske att finnas kvar där för sig själv. Idag är Osquar 76 år och när han tänker tillbaka är det tre saker som känns viktiga att förmedla om att leva med psoriasis.
– Acceptera att det går att lindra men inte att bota. Läs på så att du förstår mer, kan ta bättre beslut och vara mer rädd om dig. Och skäms inte. Skäms aldrig.
Norrköping är hemmahamn
En del i strävan att må bättre är att försöka röra på sig trots värken, eller på grund av den.
– Jag spelar pingis med en kompis en gång i veckan octh försöker ta en promenad om dagen. När det gäller värken har jag lärt mig att det inte är farligt att använda kroppen.
Viktigt att röra sig. Osquar spelar pingis en gång i veckan.
Vi kommer in på Norrköping igen, en stad som Osquar varit trogen under hela sitt liv. En del av stadens identitet är hamnen och jag får veta att omkring 90 procent av Sveriges export och import går via sjön. En hamn är en port mot hela världen och många av båtarna har rundat jordklotet innan de tagit sig till Norrköping.
Sjömanskyrkan, eller Seamens Club som den kallas på många platser idag, är en verksamhet som Osquar varit trogen länge. Just nu är han arbetande ordförande på deltid. Sjömanskyrkan – tillsammans med Sjömansservice som är en del av Sjöfartsverket – besöker de båtar som ligger i hamn.
Många sjömän kommer också till lokalerna i hamnen.
– Vi finns här för de sjömän som lägger till här med sina fartyg och som ofta är borta från sina hem under många månader.
Alla är lika viktiga
Alla är välkomna och personalen kan vid behov slussa vidare till andra trossamfund. Men att vara troende är inte alls ett krav.
– Vi har fyra bord här, brukar jag säga. Altaret, fikabordet, biljardbordet och shufflebordet. Alla är lika viktiga, liksom alla besökare är lika värdefulla.
Osquar står kvar. Han kommer aldrig att hålla på något annat än IFK Norrköping och om någon ber om hans hjälp så sitter han redan i bilen.
Tro är inget krav. Altaret är lika viktigt som biljardbordet hos Sjömanskyrkan.
När jag säger sammanhang ändrar han till samhörighet. Stark är han bara tillsammans med andra, aldrig ensam.
– Livet har varit tufft ibland av flera anledningar, både för mig och människor i min närhet. Men jag har en tro som hjälper mig att fortsätta och jag har en fru som jag kan prata med. Det betyder allt. ■
KASAM – känslan av sammanhang
Sammanhang är komplexa men kan mätas i hur begriplig, hanterbar och meningsfull individen upplever sin situation just nu. Vad som sedan skapar sammanhang i en människas liv är väldigt individuellt. För att få veta behöver man fråga.
Sociologen Aaron Antonovsky (1923-1994) greps tidigt av att en människa kan uppleva att hon mår bra trots att hon lever med sjukdom, smärta eller förlorade funktioner. Hans forskning visar att känslan av sammanhang, förkortat KASAM, är en långt viktigare faktor för hälsa än att vara ”fullt frisk”. Aaron Antonovsky myntade begreppet salutogenes, ett perspektiv som fokuserar mer på vad som orsakar hälsa än vad som orsakar sjukdom. Friskfaktorer blir då mer intressanta än riskfaktorer.
