På Ingrid Asp Psoriasis Research Center vid Linköpings universitet pågår flera parallella utvecklingsprojekt som inom några år kan resultera i nya typer av salvor mot psoriasis. Charlotta Enerbäck, professor i dermatologi och centrets forskningsledare, beskriver utvecklingen av lokalbehandling – alltså behandling med främst salvor och krämer – som eftersatt. Särskilt i kontrast till landvinningarna vid svår psoriasis som idag behandlas framgångsrikt med systemläkemedel.
– Lokalbehandling med kortison kom på 50-talet, och det är det vi använder fortfarande. Det enda som egentligen har hänt sedan dess är att man har förstått att effekten blir bättre om kortison kombineras med D-vitamin. Forskningsmässigt har utvecklingen inom psoriasis varit väldigt gynnsam. Vi vet idag att så kallade TH17-celler utsöndrar IL-17 som är det som driver psoriasis. Forskningen har utvecklat antikroppar mot IL-17 och andra immunämnen, vilket har varit oerhört framg.ngsrikt för att behandla svår psoriasis. Då det här är relativt nya läkemedel med potentiella biverkningar är det bara personer med svår psoriasis som får tillgång till dem. Även om biverkningarna inte har varit så oroande, så finns det ännu inga långtidsdata, och vi vet egentligen inte vad som händer om man står på behandling med dem under lång tid. Men det är ändå en framgångssaga att svår psoriasis har fått många nya behandlingsmöjligheter, säger Charlotta Enerbäck.
Utvecklar idéer
Enligt gällande riktlinjer måste patienten ha svår psoriasis för att det ska bli aktuellt med systembehandling. Ungefär 75 procent av alla psoriasispatienter har mild till måttlig psoriasis, och kommer därför i första hand inte i fråga för systemläkemedel.
– Mild till måttlig psoriasis kan fortfarande innebära väldigt stora besvär, jag tycker att det är en försummelse att man inte har ägnat mer tid åt att utveckla nya lokalbehandlingar. Om jag ställer mig på min mottagning, och ställer mig frågan: Vad är det kliniska problemet för min patientgrupp? Då skulle svaret kunna vara att det inte finns tillräckligt många lokalbehandlingar för den väldigt stora gruppen som inte kommer i fråga för systembehandling. Vi behöver nya läkemedel som komplement till kortison eftersom det inte fungerar för alla. Dessutom är kortison hudförtunnande, och leder på sikt till en skör och tunn hud, säger Charlotta Enerbäck.
Utvecklar idéer. Charlottta Enerbäck är forskningsledare på Ingrid Asp Psoriasis Research Center i Linköping. Foto: Peter Holgersson AB
Med det som bakgrund pågår flera utvecklingsprojekt i Linköping, projekt som förhoppningsvis leder till nya behandlingsalternativ för psoriasispatienter inom några år. Charlotta Enerbäck berättar närmare om två av projekten.
– Vi utvecklar idéer här, och en idé vi jobbar med bygger på att det bildas fria syreradikaler vid hög aktivitet i psoriasishud. Vid inflammation, och det här är ju en väldigt kraftig inflammation, bildas det fria syreradikaler som en biprodukt. Dessa tas om hand av kroppen på olika sätt, eftersom de innebär en fara för vårt DNA, och ett sätt för kroppen att ta hand om det är att ett protein som heter MTH1 oskadliggör de fria syreradikalerna.
Ersätts av friska celler
Idén kom från en samarbetspartner på Karolinska Institutet som utvecklat MTH1-hämmare för att användas vid cancerbehandling, eftersom fria syreradikaler även bildas i cancervävnad. Tanken är att om en cell som bildar fria syreradikaler inte kan skydda sig mot dem, i så fall går under och ersätts av friska celler. Idén att testa det även mot psoriasis uppstod för några år sedan.
– Det finns aktiverade och upptrissade immunceller i huden, celler som driver psoriasis och som man då skulle göra sig av med. På KI provas det här för cancerbehandling och vi har provat substanserna, alltså MTH1-hämmarna, för behandling av psorisasishud i en djurmodell. Först prövade vi det som en injektion för att se om det skulle fungera, och sedan har vi prövat flera olika beredningar av salvor tills vi hittat en som fungerar. Nu ska vi försöka gå vidare och göra de första studierna på människor.
Gen som bildar kväveoxid
En helt annan idé som utvecklas parallellt med MTH1-hämmarna, är en som bygger på att psoriasis är en ärftlig sjukdom. En av många gener som är kopplade till sjukdomen är kväveoxidsyntas, som bildar kväveoxid.
– Den genen är starkt kopplad till psoriasis. Det har man vetat om länge men inte riktigt förstått varför, och vi bestämde oss för att försöka ta reda på vad den har för funktion i huden. Den bildar ju då kväveoxid, och det vi kunde se var att den var mycket mindre uppreglerad i huden än vi hade trott. Det förvånade oss att den var så lite uppreglerad i huden men ändå så starkt kopplad till ärftligheten. Vi gjorde ett experiment där vi tillsatte kväveoxid i väldigt många olika koncentrationer, och såg till vår förvåning att när vi tillsatte pyttelite, fick vi hudcellerna att dela på sig på ett psoriasislikt sätt. Men i högre koncentration så blockerades celldelningen. D. tänkte vi att det inte var så konstigt att proteinet inte var så mycket uppreglerat, därför att det uppregleras bara så mycket att kväveoxiden skapar den här celldelningen. Och just att cellerna delar sig är det som är problemet med psoriasis, säger Charlotta Enerbäck.
Testat på 300 barn
Därifrån kom idén att det borde kunna gå att höja kväveoxiden i huden, och på så sätt få cellerna att sluta dela sig. Det behövdes alltså en kväveoxidskapande salva, och Charlotta Enerbäck berättar att hon efter en Googlesökning till sin förtjusning hittade precis en sådan salva, som ett läkemedelsbolag i USA redan hade tagit fram, dock i annat syfte än för att behandla psoriasis. Salvan hade utvecklats för att behandla mollusker (små virusknottror på huden som är vanligast hos barn) och redan testats i en stor studie. Något som kan innebära stora tidsbesparingar eftersom testning på människor vanligtvis börjar med små kontrollgrupper för att bland annat undersöka eventuella biverkningar.
– Här har man en salva som man redan har prövat på 300 barn som strukit på det varje dag i tre månader, utan att se några besvär eller hälsofaror för dem. Så jag skrev till dem, och de blev ju eld och lågor när jag skrev att den här salvan skulle kunna fungera mot psoriasis, och att jag har data som visar att den mycket väl kan göra det. Jag bad dem skicka den så att jag kunde pröva den i vår musmodell, och det gör vi precis nu. Vi är på vecka två av tre i det försöket och sedan kommer vi analysera det de närmaste veckorna. Sedan är det naturligtvis så att om vi inte ser någon effekt nu så kommer vi att göra om det med en annan koncentration, en annan tid, med en tjockare eller svagare salva. Så vi ger inte upp om det inte fungerar på första försöket, försäkrar Charlotta Enerbäck.
Det behövs som sagt komplement till dagens kortisonpreparat, som dels har sin hudförtunnande effekt och som dels inte fungerar för alla. Vad kan då patienterna vänta sig om och när de nya salvorna når marknaden? Charlotta Enerbäck är försiktigt optimistisk.
– Båda de här salvorna angriper väldigt generella och grundläggande mekanismer. Och därför är sannolikheten större att de fungerar likadant för olika individer, jämfört med till exempel systembehandling där det kan handla om olika typer av psoriasis som drivs på olika sätt. Det är som alltid med utveckling av läkemedel, att det finns en förhoppning om att de ska fungera och att de ska vara bra. Oavsett så kommer vi att fortsätta, och vi har ytterligare uppslag som vi också går vidare med. Man måste ha många förslag om man vill att något ska ta sig hela vägen, så vi fortsätter med att försöka hitta ännu fler.
